Dessa bilder kännetecknas först och främst av en säregen temporalitet: de är fångade i passagen mellan två tider, eller kanske ännu mera i en tid innan tiden, där allt håller på att ta form. Just detta ögonblick kommer utan tvekan att försvinna i byggnadernas färdiga gestalt, som oväsentligt och flyktigt, men här räddas det in i fotografiets evighet, som en nedkyld historia, en tröskel på väg att passeras.
Ändå talar fotografierna inte med en nostalgisk eller restaurerande ton; de drömmer sig inte tillbaka, utan vilar just i sin obetvingliga fakticitet. De registrerar allt med närmast hallucinatorisk skärpa, via en överdimensionerad verklighets-kontakt eller varseblivningskapacitet som frigör blicken från dess centrerade, tematiska funkion. Det finns för mycket att se, för många detaljer som pockar på vår uppmärksamhet, men utan att kunna motivera sin vilja att bli sedda. En tömning på mening, men omvänt också för mycket mening, som om bilderna sökte sig till meningens tröskel, där de olika sammanhangen ännu inte etablerats, utan allt som kan ses är den sociala grammatikens tomma ramverk. Ingen funktion är ännu specificerad, huskropparna har ännu inte iklätts sina symboliska värden (bostaden, arbetet, lagen, lusten...). De är fångade i ett mellanläge, innan de olika berättelserna börjat kasta sina förklarande nät över världen, innan det socialas attraktorer börjat spjälka upp detta primära rum.
Ur kaos form: kanske är det så man ska fatta de ständigt återkommande byggnationsmotiven. Hur uppstår en form ur ett kaos av till synes disparata detaljer, vad är det som förvandlar Platsens själva tomhet och ödslighet till Hem, till förtrolighet och beboelighet? Vad innebär rummets inlemmande i en mänsklig, symbolisk ordning, och framför allt: blir något över? Kan vi gestalta detta andra Reella som förblir utanför språkets dimension, den rest som inte låter sig inkorporeras?
Som för att markera positionens tvetydighet sker också en rörelse motsatt den första. Den form som etableras laddas med en obetvinglig kontingens, och återbördas på något sätt till materien, till sin egen fakticitet, språkets nollpunkt. Bildernas rörelse “på stället” ligger i denna övergång, från kaos till struktur och tillbaka till kaos igen, i en svävning mellan hem och hemlöshet: das Un-heimliche.
Inget är mer främmande för dessa bilder än ruinens mysteriösa laddning, dess romantiska referens tillbaka till en monumental historia bortom horisonten, ett dunkelt förflutet som investerats i de former som nu är på väg att återförenas med jorden. Bildernas tid “innan tiden” är inte ett mytiskt förflutet som vi dunkelt söker erinra oss, utan ett ögonblick på väg in i vår historia, en framåtriktad sträckning där rörelseenergin ännu inte tömts ut. Om det finns en hemlighetsfullhet och en mystik så ligger den i det fullkomligt synliga – inte i bildernas arkaiska referenser, utan i deras absoluta modernitet. Skillnaden mellan natur och kultur kan därför här inte vara relevant. Bengt Olof Johansson uppsöker ett läge där naturen redan inlemmats i den tekniska sfären, där den antika motsatsen mellan physis och techne upphävts till förmån för något annat tredje, varken artificiellt eller naturligt. “Människans relation till orter, och genom orter till rum, vilar på boendet. Förhållandet mellan människa och rum är inget annat än det väsentligt tänkta boendet.Bara om vi förmår bo, förmår vi bygga” (Heidegger, Bauen, Wohnen, Denken). Är det ett sådant boende dessa bilder uppsöker, scenen för ett första kontrakt mellan jord, människa och värld? Bara om vi tänker det utan all nostalgi, och fattar hemmet och härden som redan indragna i tekniken, och förstår den ursprungliga platslösheten som varje Plats betingelse.
I enlighet med en sådan syn på vårt förhållande till orten och rummet undviker också den strama kompositionen mycket riktigt alla vagt estetiserande moment. Kanske kunde man tala om en sorts konstruktivism, om inte de direkta referenserna till byggnationer förvandlade ett sådant begrepp till en tom tautologi. Bilderna är magiska just i sin prosaiska brist på magi, dunkla just i sin klarhet och brist på klärobskyr. Och därför ligger deras gåta i att såväl scenen som hela det bakomliggande maskineriet breds ut framför våra ögon, som en meta-scenografi som strävar efter att bearbeta sin egen tillblivelse, att utsäga lagarna för sitt eget språk, och därför oavlåtligt återbördas till sin egen materialitet.

Sven-Olov Wallenstein